Alla matchbilder läggs in i kronologisk ordning, vilket innebär att har vi ett bilddatum kommer de under respektive match, även lagbilder kommer i möjligaste mån i denna kronologi, övriga finns under "bilder".

Berättelsen om Gunnar och de legendariska Nordahlbrödrna tar sin början i det lilla brukssamhället Hörnefors, strax söder om Umeå. Fadern Karl Emil Nordahl föddes den 29 juli 1886 (död 22 oktober 1968) på Hörnefors bruk och hans hustru Anna Nikolina Hällman föddes den 19 december 1888 (död 10 mars 1967). De gifte sig år 1908.

Äldste brodern Karl Bertil Emanuel föds den 26 juli 1917 (död 1 december 1998), Knut Erik Alexander föds den 13 januari 1920 (död 22 oktober 1984) och slutligen Nils Gunnar ser dagens ljus den 19 oktober 1921 (död 15 september 1995). Ytterligare tre bröder, tvillingarna Gösta (död 1 mars 2003) (spelar några säsonger för IFK Norrköping och medverkar i en landskamp) och Göran (provspelar för IFK Norrköping men återvänder hem) kommer till världen den 22 november 1928 samt William som gick bort endast nio år gammal och systrarna Gerd, Agnes, Elvy och Ally, den senare levde till hög ålder.

Gunnar börjar första klass år 1928 och enligt honom själv spelar han han då också för första gången fotboll med en riktig boll.

I Niloéhäftet "Idrottstjärnor - Gunnar Nordahl" från 1953 berättar han:
"När jag var nio år blev jag utsedd till center i ett juniorlag med det pampiga namnet 'de röda lejonen'. Vi var bara skolgrabbar och både matcher och träning fick som regel stökas undan på rasterna".

År 1934 börjar han arbeta som biträdande svagdrickautkörare (en omtyckt måltidsdryck som även barn drack) på Ängeråns bryggeri, samma år börjar han också på MoDomsjös sulfitfabrik i Hörnefors och han debuterar i HIF juniorlag.

År 1935 debuterar Gunnar i A-laget, men anses för vek och det dröjer först till år 1937 innan han blir ordinarie i HIF:s A-lag.

I Henry Eidmarks bok "Svenska fotbollsbragder", utgiven 1954 av Niloé, skriver han följande om hur Sandvikencentern Bertil Ericsson tipsade om Gunnars talanger:
"För tjugo år sedan trodde sig fotbollens talangscouter ha gjort ett fynd i den snabbe dalmasen Bertil Ericsson, En skjutsäker och kraftig pojke, bland annat den svenske center, som krutat in mest 'sylar' på arvfienden Danmark (sex mål). Han blev trots allt inte den centerstjärna man hoppats på. Bertil Ericsson etablerade sig istället som svensk fotbolls mest turbegåvade 'golddigger'; han var mannen som 'upptäckte' guldklimpen Gunnar Nordahl. Av många experter betygsatt som den mest effektive kedjeledare Sverige någonsin fått fram.
Året efter Berlinolympiaden talade halva fotbollsverige om centern från Örnsköldsvik, "Diman" Lindström. Varje svensk fotbollsmanager med högaktning lade ut sina väl påbetade värvningskrokar för den gossen.
Det väckte kolossalt uppseende, då Bertil Ericsson i samma veva rapporterade, att han vid Sandvikens IF:s fotbollsturné i Norrland frapperades av en bredbröstad pojke i läsåldern, som han ansåg vara klart överlägsen "Diman" som center. Sandviken hade spelat mot lilla Hörnefors, och i det laget hade tre bröder, Gunnar, Bertil och Knut Nordahl, dokumenterat påtagliga bollsparkartalanger. Gunnar, centerfyndet, var då bara sexton år.
-Om jag begriper något om fotboll, skrev Bertil Ericsson till mig, så är den grabben redan nu mycket bättre, an vad "Diman" någonsin kommer att bli.
Dylika entusiastiska uttaladen får man inte ta alltför allvarligt, men Bertil visste tydligen vad han talade om. Ty det dröjde inte länge förrän Gunnar Nordahl på allvar visade lejonklon".

Egon Sundberg (f.1911) som spelade med Sandviken under 1930-talet berättade följande på telefon 2003-08-22:
"Sandvikens IF gjorde genom Svenska Fotbollsförbundets försorg en turné på sex matcher i Norrland år 1936. Vi spelade i Härnösand, Sundsvall, Sveg, Umeå, Nedre Kalix och Boden. jag minns att tredje matchen var mot Sveg och det var på midsommarafton. Sandviken hade ordinarie lag vilket innebar att Bertil Ericsson och Einar Snitt var med. Dessa båda medverkade också i Olympialaget i Berlin 1936. När de kom tillbaka från Berlin startade seriespelt helgen efter. Vi spelade mot en Västerbottnisk kombination i Umeå men jag vet inte namnen på spelarna i laget vi mötte."
"Vad jag däremot minns är att Hörnefors IF skulle ner till Stockholm för att se en landskamp och behövde ekonomisk hjälp. Därför anordnades en match med en kombination bestående av Sandvikens A- och B-lag. Gunnar, Bertil och Knut Nordahl medverkade och matchen spelades på Norra Idrottsplatsen i Sandviken, troligtvis en lördag. Jag slutade spela fotboll 1939 och jag vet att det inte var det året så det måste ha varit 1937 eller 1938".

Lennart Jonsson tillfrågades om ovan nämnda besök i Sandviken och lämnade följande svar i ett brev daterat 2003-09-22:
"Beträffande något fotbollsbesök av Hörnefors i Sandviken, så kan ingen erinra sig en sådan händelse. Angående Västerbottens länslag finns inget i verksamhetsberättelsen för år 1937 för Västerbottens fotbollförbund, som styrker någon match".

I ett brev deterat 2006-08-23 skriver Lennart Jonsson:
"Epitet RÖDA LEJONLAGET var inte något namn på pojk- eller juniorlag utan gällde Hörnefors IF:s representationslag före nordahlarnas tid. Hög klass redan då vilket visas av, att HIF vid en länsmatch hade tio av elva spelare i Västerbottens elva (matchen spelades den 31 juli 1932 och har inget med Nordahl att göra). Därför ingen tillfällighet att ett lejonhuvud dominerar föreningens klubbmärke.